one7up4me

Hej


Kristoffer 28 (i år) sambo med Karin och en liten underbar Dotter (Naima)

Naima kom in i vårt liv genom ett Katastrof snitt vilket betyder att barnmorskorna spring ifrån mig med Karin och jag fick hänga med så gott jag kunde med en liten liten vattensäng till den blivande livet som skulle komma ut på kirurgisk väg.

Men iaf så vi tar allt ifrån början (terapi) kl 05:30 vaknade jag av att Karin knackade lite försiktigt (tror jag?) på mig och säger ?det känns lite konstigt i magen? jag undrar såklart om det kanske kan vara en värk??

Men hur ska hon veta det, första gången å allt? vi ringer in till BB de frågar

-   Hur många min är det mellan värkarna
-   Ja det är ca 10 minuter nu
-   Okej ja ta ett bad och ta det lugnt så ringer ni tillbaka när värkarna är tätare
-   Okej hej då -   Hej då *klick

Ja det va bara att fylla i badet och hoppa i då tycker Karin mellan de mer och mer otrevliga värkarna..
Medans hon ligger där å andas så skyndar jag mig att packa väskan som man skulle göra flera veckor innan men aldrig blev packad..konstigt..det som var såååå långt till förlossningen (detta är alltså 3 dagar över tiden)

Klockan närmar sig 06:30 och värkarna ligger nu 4-5 minuter mellan jaha paniken börjar kännas (men visa inte det för Karin..lugn å fin)

-   men nu är det kanske dags att åka in undrar jag lite försiktigt
-   nje inte än
-   ?.hepp

Men kl 06:40 (ca) ringer jag min kära bror som kommer å hämtar oss, strax före klockan sju är vi inne då börjar man med att mäta ?aktiviteten? i 30 minuter. Karin säger hela tiden att

-   detta går inte!

Tillslut så förstår barnmorskan det och tar in oss på förlossningen då är klockan runt halv åtta och Karin får det stora nöjet att välja smärtstillande

-   Vill du ha epidral?
-   Ja -   Eller vill du testa lustgas
-   Ja -   Ja vilket vill du ha
-   ?..

Jag bryter in

-   Vi testar lustgasen först

Efter lite panik hos Karin att lustgasen inte fungerar efter ett andetag så lugnar hon ner sig när den KICKAR in!
Det blir ondare och ondare för Karin, och de märker på apparaterna att de lilla livet´s hjärtrytm går ner, då beslutar de sig för att sätta en elektrod på barnets huvud och just som de ska göra det så går vattnet.

-   Det är bajs i vattnet !

Helt plötsligt så står en mindre armé av barnmorskor och doktorer där inne och allt går i som i slowmotion?
En barnmorska ska sätta kanyl spränger ett blodkärl och börjar skrika

-   Den sprack den sprack DEN SPRACK?! Ligg still, du måste ligga still!

Vilket gör situationen värre men Karin håller armen still på något sätt barnmorskan lyckas på tredje försöket och precis som på film så springer alla runt om än och det står en person i mitten alldeles lugn och stilla, som börjar förklara att vi måste ?snitta? för att försäkra oss om att barnet ska må bra.
Det blir en väldig fart och undertiden har jag bara försökt att lugna ner Karin (med blandat resultat)

-   Nu följer du efter oss

och du kan ta med dig denna Hon ger mig en liten liten vattensägn som jag håller i så hårt jag kan.. och att springa igenom kulvertar med strumpor efter barnmorskornas svar på Susana Kallur va inte lätt!!
Men när vi tydligen är framme säger barnmorskan.

-   Vänta här..

Jag står i ett väntrum med den lilla vattensängen och känner mig liten när hon kommer tillbaka efter en stund, pekar och säger..

-   okej? Jag står nu inte i väntrummet utan i korridoren.. Jag undrar om det är för att Karin skriker för mycket som jag inte får vänta eller 100 miljoner andra fel som jag kan komma på. Men jag går fram och tillbaka, samtidigt så kommer det å går folk. Efter en stund så kommer två kvinnor med en kuvös, mitt hjärta stannar för en sekund och jag börjar bli riktigt rädd..tiden står still och alla tittar på mig och jag krymper till en obefintlig lite själ.

Efter en evighet så kommer barnmorska ut och jag får komma in och ta på mig papperskläder, hon öppnar dörren till ett litet rum och där ligger en litet barn under en värme lampa. Jag går fram och får röra min dotter för första gången.. Min första fråga är

-   Hur mår karin?

De säger att allt är bra och att de håller på att sy ihop henne nu. De frågar mig om jag vet vad det är för kön? Jag flyttar på benen och det är en flicka?

-   Jag hade rätt för Karin trodde att det skulle bli en pojke (mitt första leende)

Jag hade sett framför mig att hon skulle komma den ?vanliga? vägen och att jag skulle gråta men inget av det jag trodde blev verklighet. Efter att jag fått klippa i navelsträngen och barnmorskan har tagit lite prover så får jag hålla henne och jag önskade att Karin också hade fått vara med om den magiska stunden. Barnmorska visar mig moderkakan och att navelsträngen var för kort.

Barnmorskan och jag går upp till BB och vi får ett litet rum klockan är nu mellan 08:30 och 09:00 (tror jag). Jag frågar igen

-   Hur mår Karin och när kommer hon hit?
-   Hon mår bra hon kommer snart
-   bra !

jag nöjer mig med det svaret och går iväg för att ringa mamma, då bryter jag ihop och gråter, äntligen..
Men tiden går och jag ser inte av Karin, så jag frågar igen när hon får komma upp, de berättar att hon ligger på uppvakningen och kommer upp så fort hon har vaknat.

Efter klockan 11 så kommer Karin in rullandes, en rysning far igenom kroppen och ögonen tåras, nu är familjen för första gången samlad!

Efteråt så berättar överläkaren som snittade Karin att Naima låg för högt, hon låg med magen uppåt (vilket de inte ska), hade armen ovan för huvudet, navelsträngen var för kort, hon hade bajsat i vattnet och hjärtat hade saktat ner så det var vad som gick fel.